”Jag är 60-talist och på den tiden lagade man ju tänderna med amalgam. Och om det inte höll, så lagade man igen och igen och igen. I mitt fall tvingades jag så småningom att göra en rotfyllning. Efter 5-6 år började den braka och min tandläkare hade inget annat val än att dra ut den dåliga tanden."

Eftersom det var en bit in i munnen (närmare bestämt nummer fem), så kändes det inte omedelbart som någon katastrof. Charlotte är en ganska kaxig tjej med gott självförtroende. Som ung var hon sprinter på elitnivå och fortfarande är det regelbunden träning som gäller. Hennes jobb som marknadskoordinator innebär mycket sociala kontakter, vilket kräver att hon är representativ och utåtriktad.

”Min första tanke var, att så brett skrattar man ju ändå inte. Sen kom tveksamheten; ska jag, som bara är 48 år, redan ha en glugg i underkäken? Och ofrivilligt var tungan hela tiden där och letade. Det blev en sorts inre kamp, där fåfängan och självförtroendet blev allt högljuddare.”

En väninna föreslog implantat, något som Charlotte inte var främmande för. Det kostar visserligen en slant, men man ska ju ha det livet ut. Och det är skönt att inte behöva tänka efter så fort man öppnar munnen.

”Själva ingreppet var helt odramatiskt. Jag visste att kompetensen hos specialisterna var odiskutabel och kände mig trygg med såväl bemötande som behandling. Skulle inte tveka att göra om samma sak. Numera tänker jag inte ens på att jag har implantat. Det känns helt naturligt”